De senaste två dagarna så har jag mer än vanligt känt frustration över att vara en utböling, svensk och förvirrad.
I går skulle jag åka till Ramat Gan (רמת גן) för att besöka Dorit som undervisar mig i hebreiska och judendom. I går var också första gången jag på egen hand skulle hoppas av på rätt hållplats efter den ca 30 minuter långa turen. Resultatet blev att jag hamnade någon helt annanstans efter att ha förlitat mig på busschaufförens "don't worry! I tell you when to get off". Så där står man. Bastuvarmt, huvudvärk och en obeskrivlig frustration över att känna mig, rent ut sagt, korkad. Med närhet till tårar och med pedagogisk gajdning över telefon så lyckades jag ändå hitta den där buss 60 och ta mig till Ha'roe tillslut. Bara resan hem var värt besväret. Jag fick nämligen lift med en kvinna som kan lika mycket engelska som jag kan hebreiska, och ändå lyckades vi babbla hela vägen hem till Petach Tiqwa och jag fick reda på allt om hennes barn, barnbarn och danslektionerna till countrymusik.
Att israeliska myndigheter är en aning mindre organiserade än svenska är inte mer än väntat. Men det kändes en smula hopplöst idag då vi var på mötet för mitt visum och alla bara skrek och viftade med papper medan jag sitter tyst och ser lite obekvämt svensk ut. "Shit va alla skriker", sa jag till Moran som tittade på mig lite förvirrat/irriterat "vadå skriker? vi pratar bara högt".
Efter att ha fått prata bossen - en trevlig och trygghetsingivande dam - så kunde jag dock lugna mig en aning. Resultatet blev kvar på två apostille-stämplar och ett nytt turist-visum på sex månader. Vilket i praktiken innebär att stressen är över och jag kan i lugnan ro ordna apostille och därefter inneha det eftertraktade arbetsvisumet.
Kunde nästan inte blivit bättre.
Tidigare inlägg om visum och invandring:
Den stora dagen
Va fan har du här att göra?
4 kommentarer:
Kul läsning!! :-)
"Vi pratar bara högt."
Ha ha ha.
Grattis till att stressen är över!
Just apropå kommentaren som Kim nämner så skulle nog jag och mina söner passa där!! Folk som inte känner oss, brukar, när vi börjar diskutera nåt med inlevelse, så att säga, säga till oss : "Varför är ni så osams??" Och vi blir alltid lika förvånade och svarar : "Osams?? Vaddå osams?? Vi är inte osams!! Vi bara diskuterar!"
:-)
@Kim. Tackar! Det är en stor lättnad då mitt visum skulle gå ut inom en vecka...
@Bitten. Haha, jag känner igen det där:)
Skicka en kommentar