Vi kommer fram till att svenska tjejer är det tråkigaste någonsin i samband med hennes dejtande av den där mörkögda konstnären och mina ständiga glorifiering av mellanöstern-damer. Helt överens verkar vi vara om precis allting. Det var annat på den tiden då vi faktiskt hade ett behov av samarbete, vad som helst för att få den där relationen att fungera. Men nu är vi inte arga längre. Bara jävligt överens.
Jag har inte förstått hur mycket jag har saknat henne och jag blir glad när hon säger att det är fint att lyssna på mig. Att jag bara gör precis det jag känner för och struntar i det andra som bara är viktigt om man inte har vidare synfält än så. Flyg tillbaka, säger hon, helst nu på en gång och strunta i att det inte går. Nu lyser vi i kapp medan ljuset på bordet brinner ut.
Matadoren lyser på displayen och min föredetta rynkar pannan. Ut på blöta Söder och ner i källaren där båsen är tillbaka för att stanna.
Sista tunnelbanan går till Bagis och jag hoppar över spärren som en annan vänstersympatisör med Blomman i luren. Flåsar tillslut bakom en pelare innan jag kopplar över samtalet och Matadoren tror att hon är från staterna och jag förstår att de där ölen har verkat.
Det knakar inte under kängorna på vägen till 74:an och om man tänker efter så är det nästan inte kallt. Bara i hålen på knäna som en gång kylde svettiga ben bland sönderbrända fasader och sönderbränna hjärnor. Om man kisar mot gatlycktorna så är man nästan där.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar