Vi lever på Skype, Mel och jag. Helt överens om hur man sitter i publiken på en skitrevy utan någon som helst vilja att delta. Försök för fan! Skrek någon under tidig vinter när jag besviken tog ett steg in bland samma kulisser. Allt var orört. Ett andetag bort. Men nu, nu kan jag och du och hon och han bara don't give a fuck och leva som bönder och älska under solrosorna och aldrig mera göra något för att man borde. Låta dagarna flyta ihop och åldras med träden. Hon nickar genom skärmen och de blöta lockarna slickas mot flanellskjortan. Ett rött rum med snö på fönsterkarmen. Hon säger att hon inte vill vara där, att det väsentliga har blivit trivialt. Hon säger att Katie behöver höra samma historier om kärlek som jag en gång berättade mellan träsängar i ett rum med myror på golvet. Katie förstår inte. Det där med kärlek och jag känner mig mer som frälsare än ficktjuv när hon drar fingrarna genom håret och ler. En glimt i ögat. Det där som alla tror att de förstår. Men vi gör det vi ska.
Jag säger till henne att hon är min nya hobby. Hon säger att hon är människa och ingen hobby. Jag tänker att det är sant och inte sant och i morgon, livet på Skype, då kan jag fråga Mel vad hon tycker. Men jag känner mig själv rätt bra, ibland. Och när jag pratar om boots och byter samtalsämne. Kliar mig i ansiktet och berättar konstiga historier. Då vet jag hur det slutar.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar