Jag är så otroligt trött på niqab-debatten av många anledningar. Men främst för att ett möjligt förbud skulle omfatta en så liten grupp att det känns onödigt och det borde ses som en självklarhet i vissa sammanhang att det inte är lämpligt att täcka ansiktet. Minns att jag har hört något säga att man visst kan acceptera niqab, men att man då inte får klaga över konsekvenserna som innebär svårigheter att få jobb och en allmän avskärmining från samhället. Man skulle då inte heller få rätt till statligt bidrag om anledning till arbetslösheten var en vägran att anpassa sig till samhället och då får de helt enkelt följa det system de är vana vid; mannen försörjer kvinnan som får stanna hemma utan en enda bidragskrona. Dock tror jag inte att en sådan typ av lösning någonsin kommer att vara aktuell. Och så lutar det lite väl mycket åt SD:s partiprogram. Vem va det som sa detta i huvud taget?
Islamfobi föds ur det faktum att i vi lever i en annan värd, trotts att det kan handla om huset bredvid. Och det är svårt, extremt, att tampas med alla dessa humana frågor. Varför ska vi låta vårat samhälle gå i motsatt riktning från allt det vi har byggt upp och kämpat för? Ska vi försvenska invandrare och tycka att just vårt sätt är rätt? Kan vi stå upp för svenska rättigheter utan att behöva sympatisera med rasism? Hur man än vrider och vänder så låter det fel. Men en sak är säkert: vi har misslyckats något så ofantligt med att bjuda in invandrare och flyktingar till det samhälle som vi är så barnsligt stolta över. De problemen som finns i dag är bara vårat fel.
Jag hade en diskussion med min gamla roomie, som dessutom är en stolt vänstersympatisör, om varför vi inte har några arabkompisar. Tittade frustrerat igenom Facebook och inser att det närmsta jag kommer är en halvturk som jag inte har pratat med sen tonåren. Det såg inte så mycket bättre ut för min roomie och vi bodde ändå, och är uppväxta i en relativt invandrartät förort. Så vad är problemet? För det var ju inte så att vi inte ville ha några orientaliska polare. Senare insåg jag att min israeliska flickvän hade fler arabkompisar än både mig och min roomie.
I morse läste jag en vettig artikel på Svd som handlade om kvinnan som slåss för sin niqab och kvinnan som slåss mot diskriminering inom den muslimska gruppen. Jag blev uppriktigt förvånad att höra hur det går till på SFI - uppdelade klasser där kvinnor inte får tala och sitta bakom avskärmningar eller längst bak i klassrummet. Kan det vara så enkelt, att när vi accepterar detta som en av de första stegen in i vårat samhälle så sätter vi ribban för hur det kommer att funka i framtiden? För detta handlar inte om niqab. Det handlar om humanitära rättigheter och ren och skär diskriminering. Ska vi inte visa upp hur det funkar i Sverige så att stackarna kan få en chans att komma in i samhället?
Läs artikeln i Svd: Med täckta ansikten kan vi inte mötas
0 kommentarer:
Skicka en kommentar