I dag steker solen de vita fasaderna, hettan som jag glömt trycker sig in då jag röker genom fönstret, i dag är Petach Tiqwa ett vakum. Någon enstaka bil passerar, en vespa, en religiös flicka på väg hem från skolan. Bilden från fönstret i dag: fridfullhet. Det är först när man öppnar datorn som det påminns om att man befinner sig vad som just nu antagligen är världens mest hatade land. Dubbelsidigt och förvirrat. Hopplöshet.
Konsekvenserna av Ship to Gaza, en tänkt fredshandling, har i stället satt igång en mediahetts mot Israel och kan bli början på ett nytt krig. Ett krig som drabbar alla sidor och fler liv måste offras för en konflikt som är så oändligt mycket större än den lilla plätt som Israel / Palestina utgör - en spelplan för andra länders krig.
Efter att ha följt de svenska nyheterna så har jag insett hur lönlöst det är att föra en debatt i händelsen. Sverige är en liten inskränkt bubbla som är så skyddad från verklig fara att man väljer att leka med andras krig, men självklart på tryggt avstånd. De flesta av de som nu protesterar vilt om att bojkotta Israel kan aldrig förstå hur det känns att vara född in i ett krig med ständig rädsla för att förlora sitt land. Att behöva göra militärtjänst för att annars har man inget land att bo i - inget IDF, inget Israel.
Det är väl känt att det skepp där det hela utspelade sig tillhör en islamisk organisation (IHH) som gärna samarbetar med Hamas. Om detta - inte ett ord i svensk media. Trotts att den arabiska tv-kanalen Al Jazera dagen innan visade ett reportage från skeppet med aktivister som sjöng kampsånger om mord på Judar. Att Israel inte skulle låta ett sådant fartyg bryta blockaden mot Gaza är lika känt och uppenbart. Den väntade konflikten var bägge sidor förberedda på vilket också visat sig på de filmer och foton som kommit fram under gårdagen. Om syftet var att hjälpa invånarna i Gaza så var detta det sämst tänkbara sätt och nu kan Hamas flina stort åt den israeliska armén som lönlöst försöker att rädda mediastormen som bara tycks bli värre.
Jag är en del av det här vare sig jag vill eller inte. Vilket också gör detta till en personlig fråga för mig. Ett nytt krig skulle innebära en stor fara för det land och de människor som jag med tiden kommit att älska så pass att jag valt att överge min trygga välfärdsbubbla. Ja visst, jag kan ta första bästa plan och åka hem. Men vill jag åka hem till ett land som jag är rädd att ta min flickvän till? Den antisemitism och det hat som jag nu ser mot Israel är mer skrämmande än att stanna, oavsett vad konsekvenserna av detta kommer att bli.
Så jag fimpar ännu en Noblesse i den överfulla askoppen. Min flickväns syster diskar samtidigt som vi pratar om ofredliga fredsaktivister och ett möjligt krig. AC:n surrar i bakgrunden och mina kompisar som jag inte sett på år och dar har just anlänt till kibbutzen i norr. I kväll äter vi nog ute och förhoppningsvis är Petach Tiqwa lika fridfullt i morgon som i dag.
Nej, det är inte mitt krig, men det är mitt liv.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar